Längesen.
jelp! bloggen finns kvar!
Kanske ska börja blogga lite igen?
BLOGZ.
bara för att Emma har börjat så måste jag också göra det. Jag menar, kolla vad tuff hon är?
Kanske ska börja blogga lite igen?
BLOGZ.
bara för att Emma har börjat så måste jag också göra det. Jag menar, kolla vad tuff hon är?
long time no blog.
okej, jebus.
ska försöka få ut något, för det känns som jag stänger in allting. Jag brukade uppdatera här typ en gång om dagen, om inte mer. Bara för att ventilera. Bor i wales. hund och katt och pojkvän. Städjobb. vardag. Lycklig. Ja. ja?
Har ett fint hus och pojkvän är underbar. tänker på engelska. Kan inte prata svenska. Inte engelska heller.
Har ett fint hus och pojkvän är underbar. tänker på engelska. Kan inte prata svenska. Inte engelska heller.
Brukade få ont i själen av musik och nu känner jag ingenting. Brukade måla när jag kände såhär men nu är det bara massa vita dukar och oanvänd färg. Det går inte.
Jag vet varfööör. För jag försöker vara normal. Har inga fluffiga fina kjolar. Inget roligt hår. Smink, vad är det? inte för att detta nödvändigtvis betyder att jag har en personlighet, men det kändes mer hemma än vem jag är nu. Allting är... grått. Jag har varit här förut, oh so many times. 21 år och allting är likadant som när jag var 17. 15. 13. 10?
Jag vet varfööör. För jag försöker vara normal. Har inga fluffiga fina kjolar. Inget roligt hår. Smink, vad är det? inte för att detta nödvändigtvis betyder att jag har en personlighet, men det kändes mer hemma än vem jag är nu. Allting är... grått. Jag har varit här förut, oh so many times. 21 år och allting är likadant som när jag var 17. 15. 13. 10?
Så.. typiskt. skriver samma gamla vanliga saker men det är itne så jag känner. Något har ändrats, något är annorlunda. Är jag verkligen lycklig här? Ja. Detta är allt jag velat ha. Men jag är ändå apatisk och sover minst 14 timmar varje natt/dag. Är ändå trött. Övertrött. Blir mer och mer övertygad om att jag aldrig kommer vara nöjd. Men jag är inte down för att jag saknar något. Jag är bara.. nere. And I hate it. Har lessnat på att försöka beskriva det, för det bara finns där, och det är nog ingenting jag kan göra åt det. Jag menar, i shouldve figured it out by now?
jävla.. grej. "so bipolar" har man hört ganska mkt de senaste veckorna. Ja en diagnos som slängs runt som om det vore vilket ord som helst. Anything I can do? Nej, not really. Im sorry, ill be ok. Promise, it'll pass.
Ja.. och så tog det slut. jag vill vill vill skriva, vill måla, vill lyssna på musik högt och gråta skratta skrika skriva.
Detta är väl en början. Jag läser mkt iallafall. Skitböcker, men ändå. Läser inte vad jag borde, vilket är den jäla djurvårdskusen som jag börjat. kommer aldrig bli klar. Jag klarar ingenting. Fast jag försöker, mitt allra bästa. Känns som om någonting drar mig bakåt, jag har ingen kraft. Apati är värst. Vill hellre låsa in mig på toan med rakblad, då skulle jag iallafall känna något. Klichéééé.
jävla.. grej. "so bipolar" har man hört ganska mkt de senaste veckorna. Ja en diagnos som slängs runt som om det vore vilket ord som helst. Anything I can do? Nej, not really. Im sorry, ill be ok. Promise, it'll pass.
Ja.. och så tog det slut. jag vill vill vill skriva, vill måla, vill lyssna på musik högt och gråta skratta skrika skriva.
Detta är väl en början. Jag läser mkt iallafall. Skitböcker, men ändå. Läser inte vad jag borde, vilket är den jäla djurvårdskusen som jag börjat. kommer aldrig bli klar. Jag klarar ingenting. Fast jag försöker, mitt allra bästa. Känns som om någonting drar mig bakåt, jag har ingen kraft. Apati är värst. Vill hellre låsa in mig på toan med rakblad, då skulle jag iallafall känna något. Klichéééé.
Ska börja ändra mig tillbaka. till förut. Men då var jag inte heller nöjd? Men det känns som jag var bra mkt mer nöjd än vad jag är nu. Hade iallafall något. Klädde mig som jag ville, hade intressen, kunde ha kul. Nu är det bara tråkvardag och jag reagerar fan fysiskt på det. Min kropp är helt.. tom och wobbly. mer än vanligt. min hy är grå och pasty, mitt hår är tunnt och grått. Mina ögon har ingen glöd längre. Whatever makes you happy, right?
åh. vad skönt det var att skriva massa bullshit igen.
onödig bloggfan
03:45 ringer mitt alarm.
Wales, snart. SNART.
Jag är fortfarande så jävla kär.
Jag är fortfarande så jävla kär.
Livet är fint ibland.
hejdo.
ganska emo, but so am i (or used to be)
oj oj oj, blogg? internet är jävligt public nowdays.
Jag har druckit vin, och jag är fortfarande så jävla K Ä R .
Den 1a september flyttar jag will Wales, UK.
För att leva och bo med my darling Stew.
Jag har aldrig varit lyckligare.
Den 1a september flyttar jag will Wales, UK.
För att leva och bo med my darling Stew.
Jag har aldrig varit lyckligare.
Eller, jag var lyckligare när jag var med honom sist. Det var nästan 1½ månad sen vi sågs sist. Men its all for a good cause, för nu ska vi f l y t t a ihop. Jag ska flytta till ett annat mofukking land. (Då kan ju alla sakna mig. Hoppas jag)
Och jag som är så jävla familjekär, alltså tajt med min familj, vill allra helst åka nununu eller iallafall imornbitti,
Och jag som är så jävla familjekär, alltså tajt med min familj, vill allra helst åka nununu eller iallafall imornbitti,
för att känna den där känslan igen. Trygghet. Älskad. Kärlek. To love and to be loved.
Min familj, åh. BästBästBääääst, men Stewart är beyond that. Fattar ni då? (ni? eh)
Jag är själv förvånad över hur jävla.. bra, allting är.
Jag väntar på att någon ska nypa mig, väcka mig, skaka om mig. Visst, vi bråkar, arguments, whatever, men torts det, så vill jag aldrig vara ifrån honom. Jag, som är ganska jävla konflikträdd, längtar efter killen som jag bråkat mest med.
Och att v e t a att han känner likadant för mig. Det är läskigt, för ibland rinner paranoian över, och man tror att han är sinnesrubbad och inte förstår riktigt, inte känner som jag gör. Men sen bevisar han motsatsen och man väntar på att vakna igen.
JAG, den mest bittra tanten som började ta lappar till hemlösa katter på Konsum, förberedde livet i en etta på Sörse, med minst 129 katter och hundar, JAG har hittat hit. Till jävla fantasyland. Disney. Ro-co.
Jag är själv förvånad över hur jävla.. bra, allting är.
Jag väntar på att någon ska nypa mig, väcka mig, skaka om mig. Visst, vi bråkar, arguments, whatever, men torts det, så vill jag aldrig vara ifrån honom. Jag, som är ganska jävla konflikträdd, längtar efter killen som jag bråkat mest med.
Och att v e t a att han känner likadant för mig. Det är läskigt, för ibland rinner paranoian över, och man tror att han är sinnesrubbad och inte förstår riktigt, inte känner som jag gör. Men sen bevisar han motsatsen och man väntar på att vakna igen.
JAG, den mest bittra tanten som började ta lappar till hemlösa katter på Konsum, förberedde livet i en etta på Sörse, med minst 129 katter och hundar, JAG har hittat hit. Till jävla fantasyland. Disney. Ro-co.
Ganska äckligt.
Men nu tänker jag på future pets, pengar, handdukar och vegetariska måltider, istället för rakblad, blod, ärr och döden.
(visst det kliar i fingarna ibland, trots all lycka och därför undrar jag hur dålig men egentligen är En bra dag kan jag sakna sakna sakna jättemycket och solen visar ärren ännu mer så jag solar numera för jag saknar saknar saknar men jag vet inte varför Men det enda jag kan veta inommigsjälv och försvara utan att förklara och argumentera, utan bara v e t a , är D e t. Bara Det. jävla trygghet. För man vågar liksom inte lita, även om jag skulle bli jävligt förvånad och chockad och gå under ganska rejält, så finns det ändå där Tröst )
en månad. Sen börjar L I V E T .
to see if i still feel
allting är jävligt äckligt just nu.
Och den här kvällen kommer inte sluta bra.
Jag älskar att vara 20, jag älskar vin. Ingen har rätt, bara jag. Fast jag har fel, hela tiden. Och jag vet om det.
Men jag gör ändå.
För man är fri och man får faktiskt göra vadfan man vill. Men är det värt det?
Just nu är det jävligt värt.
Hellre det än att sitta och vara tjock bland alla andra.
Hellre det än att sitta och inte kunna andas hela natten.
Men imorn då? Då ångrar man sig. Då ska man dölja det. Eller man ångrar sig inte. Önskar bara att alla inte brydde sig så jävla mycket. Fast det gör dom inte. Bara om hur negativt det påverkar DOM. Åhnej nu börjas det igen, allt det där jobbiga.
Men jag vet inte. Det är nog bara en ursäkt. För jag är uttråkad. Eller?
Jag vet inte. Att det känns som en lösnings är väl ett problem i sig. Att kunna sova.
Slappna av.
Sluta sakna. Fokusera på något annat.
Jag vet aldrig någonting. För min skull? det finns inte, för allt jag vill är att komma tillbaka dit.
Bara sitta i ett hörn.
Kanske inte så länge, skulle säkert tröttna efter ett tag. Men alla dessa år har varit för alla andras skull. Och det är nu det börjar kollapsa.
DÅ
hade jag kontroll
jag gjorde saker
jag var kreativ, jag skapade
jag kunde fokusera, koncentrera mig
vilket jag fan inte kan nu. Jävla ADHD barn som blir rastlös efter 30 min. Något är fel. Och alla mediciner går man upp i vikt av och det vill jag inte, NOT worth it, no matter what people say. Lätt o säga för dom som alltid varit smala och fina och åh, men nej nej nej, 40% av min ångest och skit är övermin fulaäckligakropp så det skulle ju inte hjälpa alls.
Kemiskt.
Är det fel i hjärnan liksom?
Jag vet inteeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee
jag är trött på sktien och jag försöker desperat hitta motivationen till att fortsätta. Jag tror det är värre än vad jag trodde.
Varför är man kvar?
För man hoppas.
Tacka fan för det.
För vin är gott. För dom där kickarna. Men det ska man skämmas för, det går ju inte. Jag fyller 21 och pluggar inte, är ständigt sjukskriven för jag är nästan-bara-kanske-psykiskt-sjuk. Okej. Så jag kan må bra, men bara sitta hemma och bli galen av det? Men när jag är ute och jobbar, så ger jag 110% tills jag stupar, to make up for the time I missed liksom.
Allting är så jävla dumt.
Jag är så jävla rädd
SÅ JÄVLA RÄDD
för framtiden.
Fast det är det enda jag väntar på.
Och den här kvällen kommer inte sluta bra.
Jag älskar att vara 20, jag älskar vin. Ingen har rätt, bara jag. Fast jag har fel, hela tiden. Och jag vet om det.
Men jag gör ändå.
För man är fri och man får faktiskt göra vadfan man vill. Men är det värt det?
Just nu är det jävligt värt.
Hellre det än att sitta och vara tjock bland alla andra.
Hellre det än att sitta och inte kunna andas hela natten.
Men imorn då? Då ångrar man sig. Då ska man dölja det. Eller man ångrar sig inte. Önskar bara att alla inte brydde sig så jävla mycket. Fast det gör dom inte. Bara om hur negativt det påverkar DOM. Åhnej nu börjas det igen, allt det där jobbiga.
Men jag vet inte. Det är nog bara en ursäkt. För jag är uttråkad. Eller?
Jag vet inte. Att det känns som en lösnings är väl ett problem i sig. Att kunna sova.
Slappna av.
Sluta sakna. Fokusera på något annat.
Jag vet aldrig någonting. För min skull? det finns inte, för allt jag vill är att komma tillbaka dit.
Bara sitta i ett hörn.
Kanske inte så länge, skulle säkert tröttna efter ett tag. Men alla dessa år har varit för alla andras skull. Och det är nu det börjar kollapsa.
DÅ
hade jag kontroll
jag gjorde saker
jag var kreativ, jag skapade
jag kunde fokusera, koncentrera mig
vilket jag fan inte kan nu. Jävla ADHD barn som blir rastlös efter 30 min. Något är fel. Och alla mediciner går man upp i vikt av och det vill jag inte, NOT worth it, no matter what people say. Lätt o säga för dom som alltid varit smala och fina och åh, men nej nej nej, 40% av min ångest och skit är övermin fulaäckligakropp så det skulle ju inte hjälpa alls.
Kemiskt.
Är det fel i hjärnan liksom?
Jag vet inteeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee
jag är trött på sktien och jag försöker desperat hitta motivationen till att fortsätta. Jag tror det är värre än vad jag trodde.
Varför är man kvar?
För man hoppas.
Tacka fan för det.
För vin är gott. För dom där kickarna. Men det ska man skämmas för, det går ju inte. Jag fyller 21 och pluggar inte, är ständigt sjukskriven för jag är nästan-bara-kanske-psykiskt-sjuk. Okej. Så jag kan må bra, men bara sitta hemma och bli galen av det? Men när jag är ute och jobbar, så ger jag 110% tills jag stupar, to make up for the time I missed liksom.
Allting är så jävla dumt.
Jag är så jävla rädd
SÅ JÄVLA RÄDD
för framtiden.
Fast det är det enda jag väntar på.
oh Mary
I've been featured :D
AAH vad glad jag blir :)
Once again, DeviantArt makes me happy-smiley-woho.
En tjej skrev om mig i sin blogg, typ om hur awesome jag är.......
haha nä, inte direkt, men hon skrev fina saker om några utav mina bilder. :)
<3
Så nu promotar jag väl henne lite in return.
F.ö klippte jag lite lugg idag. kul info, kul liv.
Once again, DeviantArt makes me happy-smiley-woho.
En tjej skrev om mig i sin blogg, typ om hur awesome jag är.......
haha nä, inte direkt, men hon skrev fina saker om några utav mina bilder. :)
<3
Så nu promotar jag väl henne lite in return.
F.ö klippte jag lite lugg idag. kul info, kul liv.
oh hayley
du är fin
crafts for a cause
http://craftsforacause.tumblr.com/
Sjukt ball sida.
En tjej ska auktionera ut massa balla saker för att samla in pengar till Haiti.
Conor Oberst, bland andra, designar och skapar lite av varje, som sen ska auktioneras ut.
Skulle funderar på att döda en myra för att få gitarren som Conor kladdar på. åhe <3
Norah jones
vampire weekend
Sjukt ball sida.
En tjej ska auktionera ut massa balla saker för att samla in pengar till Haiti.
Conor Oberst, bland andra, designar och skapar lite av varje, som sen ska auktioneras ut.
Skulle funderar på att döda en myra för att få gitarren som Conor kladdar på. åhe <3
Norah jones
vampire weekend
Diabetes-Tattoo
"A special tattoo ink that changes color based on glucose levels inside the skin is under development by Massachusetts-based Draper Laboratories. The injectable nanotech ink could eventually free diabetics from painful blood glucose tests."
COOLIO! Sign me up, vore skitballt ju.
awesome-o
:)
sönday
åh åh åh overload
På vägen hem i bilen så kom jag ihåg asofterworld. Hur kunde jag ens glömma.
Och så spelas Bonus Most Pt II och jag avliderrrr lite, sådär skönt.
PostSecret, min stora tekopp, skissblock överallt, pennor och färg och samma rader överallt,
torkat blod en jävla röra och fina fina ord som inte är mina.
pretty and pointless
we would make everything wrong the right way
-Today, I realized that my oven has a 'stop time' button. It's probably meant to be 'stop timer' but I don't touch it, just in case. MLIA.
we'll show them all how much we mean
Lite oldschool My Chemical Romance och man känner sig som sig själv igen.
Läste en sida ur Jpod och känner mig lite bra igen. För jag läser o så.
Tog på mig kläder idag, och kände mig nästan fin. Har legat i sängen sen i måndags och haft feber och hostat och ojat mig och sovit lite och ganska mycket. Mycket för att jag saknar min pojkvän. Har funderat en jävla massa. På varför jag ligger i sängen för att jag saknar min pojkvän. Att jag har en pojkvän. Att jag blivit en sån som saknar sin pojkvän och blir helt invalid utan honom. På att jag är 20 år. På att jag är sjukskriven. På min nya medicin. På mamma, på pappa, på syster, på hundarna. Hundarna. Åh jag älskar dom. Så jävla mycket att jag får dåligt samvete när jag ska vara borta i en till två dagar. För mycket?
Det känns som att dom älskar mig ungefär lika mycket. När dom kryper tätt intill när pappa städar våldsamt med sin arga blick, när mamma sjasar ut dom från köket. BARA JAG KAN TA HAND OM DOM. Nä. Så illa är det inte, men dom är bara 'liten i världen'.
Var längesen jag skrev. För jag glömde nog av hur man gjorde lite. Har blivit en helt annan person känns det som. Är inte helt säker på om jag gillar det.
Det här med pojkvän tillexempel. Det trodde jag aldrig in a million years, att jag, JAG, skulle vara i ett seriöst förhållande. Ett jävligt seriöst förhållande också. Som känns bra. Mestadels.
Det som inte känns bra är hela den här grejen. Vafan hände, liksom?
Men han är bra. Har jag insett. Fast alla har ju sina fel o så, det är ju mänskligt.
(smiter in en ursäkt till emma typ, pinsamt allting blev osv.)
Han accepterar min mänsklighet. Han tycker nästan om den. Då blir jag misstänksam. Vem fan tycker om sånt liksom?
Men ibland träffar man väl rätt.
Och då vet man + alla klichéer som dom nämner i filmerna.
Det enda jag vet är att jag har aldrig kännt så starkt för någon, för något, trott på något så mycket.
Kännt att det varit värt att kämpa för, att inte bara ge upp för det blev lite jobbigt. Och det är så jävla värt allting.
Äckligt nog så finns det nog ingen finare känsla. To love and to be loved.
Det här med att växa upp. Sluta skolan. Känns fortfarande som att jag har ett aplångt lov. Har haft en jävla tur ändå, med jobb och pengar. I get by, liksom. Men nu då?
Nu är jag 20 jävla år. Och jag vill desperat flytta hemifrån, av många anledningar. No big drama liksom, det är en del av livet. Vanligt jävla vardagsångest om vad man ska bli, vad man ska göra, hyra, pengar pengar pengar, lycka, soulsearching, kris, kärlek, må bra.
Det blev inte lättare, ju äldre man blev. Past-time-Leni titter på mig nu och suckar, såhär skulle det ju inte bli. Jag skulle ju flytta hemifrån såfortsommöjligt, aldrig jobba på Gekås typ, och aldrig i livet bo i Varberg. Resa resa resa, jobba i hela världen, rädda hela jävla världen. Eller iallafall försöka. Många drömmer väl, men jag trodde verkligen på mig själv. Och nu håller jag på att bli någon jävla småstadsförortsbajshuvud. Nä.
Eller så har livet inte börjat ännu.
Här lever man inte iallafall. Man bara fördriver tiden. Väntar.
Kan inte gå ner på djupet så mkt längre. Det blir inte djupare än såhär.
Har odlat fram någon spärr i hjärnan. Oroar mig för skitsaker mest. Som kanske är stora saker, men
egentligen är det skitsaker.
2010. Om fem år ska bilarna flyga!
Hoppas det här året blir bra.
Läste en sida ur Jpod och känner mig lite bra igen. För jag läser o så.
Tog på mig kläder idag, och kände mig nästan fin. Har legat i sängen sen i måndags och haft feber och hostat och ojat mig och sovit lite och ganska mycket. Mycket för att jag saknar min pojkvän. Har funderat en jävla massa. På varför jag ligger i sängen för att jag saknar min pojkvän. Att jag har en pojkvän. Att jag blivit en sån som saknar sin pojkvän och blir helt invalid utan honom. På att jag är 20 år. På att jag är sjukskriven. På min nya medicin. På mamma, på pappa, på syster, på hundarna. Hundarna. Åh jag älskar dom. Så jävla mycket att jag får dåligt samvete när jag ska vara borta i en till två dagar. För mycket?
Det känns som att dom älskar mig ungefär lika mycket. När dom kryper tätt intill när pappa städar våldsamt med sin arga blick, när mamma sjasar ut dom från köket. BARA JAG KAN TA HAND OM DOM. Nä. Så illa är det inte, men dom är bara 'liten i världen'.
Var längesen jag skrev. För jag glömde nog av hur man gjorde lite. Har blivit en helt annan person känns det som. Är inte helt säker på om jag gillar det.
Det här med pojkvän tillexempel. Det trodde jag aldrig in a million years, att jag, JAG, skulle vara i ett seriöst förhållande. Ett jävligt seriöst förhållande också. Som känns bra. Mestadels.
Det som inte känns bra är hela den här grejen. Vafan hände, liksom?
Men han är bra. Har jag insett. Fast alla har ju sina fel o så, det är ju mänskligt.
(smiter in en ursäkt till emma typ, pinsamt allting blev osv.)
Han accepterar min mänsklighet. Han tycker nästan om den. Då blir jag misstänksam. Vem fan tycker om sånt liksom?
Men ibland träffar man väl rätt.
Och då vet man + alla klichéer som dom nämner i filmerna.
Det enda jag vet är att jag har aldrig kännt så starkt för någon, för något, trott på något så mycket.
Kännt att det varit värt att kämpa för, att inte bara ge upp för det blev lite jobbigt. Och det är så jävla värt allting.
Äckligt nog så finns det nog ingen finare känsla. To love and to be loved.
Det här med att växa upp. Sluta skolan. Känns fortfarande som att jag har ett aplångt lov. Har haft en jävla tur ändå, med jobb och pengar. I get by, liksom. Men nu då?
Nu är jag 20 jävla år. Och jag vill desperat flytta hemifrån, av många anledningar. No big drama liksom, det är en del av livet. Vanligt jävla vardagsångest om vad man ska bli, vad man ska göra, hyra, pengar pengar pengar, lycka, soulsearching, kris, kärlek, må bra.
Det blev inte lättare, ju äldre man blev. Past-time-Leni titter på mig nu och suckar, såhär skulle det ju inte bli. Jag skulle ju flytta hemifrån såfortsommöjligt, aldrig jobba på Gekås typ, och aldrig i livet bo i Varberg. Resa resa resa, jobba i hela världen, rädda hela jävla världen. Eller iallafall försöka. Många drömmer väl, men jag trodde verkligen på mig själv. Och nu håller jag på att bli någon jävla småstadsförortsbajshuvud. Nä.
Eller så har livet inte börjat ännu.
Här lever man inte iallafall. Man bara fördriver tiden. Väntar.
Kan inte gå ner på djupet så mkt längre. Det blir inte djupare än såhär.
Har odlat fram någon spärr i hjärnan. Oroar mig för skitsaker mest. Som kanske är stora saker, men
egentligen är det skitsaker.
2010. Om fem år ska bilarna flyga!
Hoppas det här året blir bra.
i lol'd
mandel och bubbelvatten
BUBBLAARRR
i roompan
uh jag mår illa
snart kommer stew
woho
